Förnuft och känsla följs inte alltid åt . Ibland vet man att beslutet är det enda rätta men i hjärtat gör det ont....Men släppa taget är det att förlora? Blir inte återseendet av någon man älskar större om längtan får utrymme? Blir tiden tillsammans dyrbarare? I 26 år har vi haft barn i huset i olika åldrar. Jag har haft den stora förmånen att få följa deras utveckling , vara en del i deras liv, glädje som sorg. Mitt liv som mamma som fick möjlighet att vara där för sina barn var en dröm som gick i uppfyllelse. " Mödrar håller sina barns händer för en tid, men deras hjärtan för evigt", står det på min kylskåpsmagnet! I en av mina favoritfilmer" True woman" säger huvudrollsinnehavaren: Det enda som inte kan tas ifrån en är den kärlek man älskat dom med, den är evig.Nu börjar en lite annorlunda tid utan att ha barn i huset..
För att inte bli för dramatisk så har vi en vecko-pendlande dotter på 6 mils avstånd. Det avståndet är överkomligt och återseenden ofta möjligt. För de andra två döttrarna får längtan ett alltför STORT utrymme..... men LIVET, är det inte det här: både glädje och smärta när det är som bäst! eller....?